ANNIK NYMAN tilldelas det svenska Ibsensällskapets dramatikerpris 2024 för att hon:

I sin dramatik upplöser Annika på ett oefterhärmligt sätt språkets hierarkier. Inget är för fint eller fult: det prosaiska språket samsas med ett filosofiskt tänkande, psykologiskt precisa skildringar av människor delar utrymme med ursinniga attacker mot samtidens hyperkapitalism och den alienation den föder.

Man kan tydligt höra en samhällskritik som för tankarna till Ibsens sensibilitet för samtidens politiska rörelser, och detta med en virtuositet som manifesterar Annika Nyman som en formförnyare av den svenska dramatiken.

DAG THELANDER tilldelas det svenska Ibsensällskapets dramatikerpris 2023 för att han:

På ett språkligt fyndigt vis / Njutning liksom ett kallbad / Förtjänar årets svenska Ibsenpris.

När estetiken nu förs in i 2000-talet / Med pjäs om filosofi men även litet fylla / Ja, det är både oväntat och finurligt / En sådan skald vi måste hylla.

Vem är nu denne man / Som årets pris ska få? / Jo, Dag Thelander givetvis / Till pengarna ska gå!

Så hurra och grattis, Dag! / Måtte rimmen aldrig sina. / Vi lyfter våra glas för dej / Din stjärna kommer städse skina!

DIMEN ABDULLA tilldelas det svenska Ibsensällskapets dramatikerpris 2022 för att hon med en orädd och poetisk röst fylld av smärtpunkter skapar dramatik med en alldeles egen blick på samtidens livslögner och fasadbyggen - precis som Ibsen på sin tid gjorde.

Med språklig fantasi skapar hon en värld som både vänder sig utåt och inåt och som får nya tankar att födas.

ALEJANDRO LEIVA WENGER tilldelas det svenska Ibsensällskapets Ibsenpris 2021 för att han i en dramatik präglad av tankeskärpa och poetisk sensibilitet, i starkt släktskap med Ibsen, destabiliserar förhållandet mellan dåtid och nutid, historia och fiktion, minne och inbillningskraft, och därigenom ger oss skakande insikter om människan i samtiden.

ÅSA LINDHOLM utforskar de slutna rummens villkor. Hon använder kroppen som spelplats, i synnerhet när hon avslöjar flickrummet gränser. Med humor och en ibsensk uppriktighet ställer Lindholm den enskilda människan mot det omgivande samhällets förväntningar och krav. Formen är ofta skruvad intill det absurda, gärna med samtidens tävlingshysteri som drivkraft. Mitt i det upplöst galna ryms en omsorg om individen. I ”Omflickorkundedöda” och ”Skamceremonin” fördjupar Åsa Lindholm perspektiven och lyfter det mest skamliga till en nivå där det undangömda förvandlas till öppen erfarenhet som befriar känslor och skapar klarögt mod.

KRISTIAN HALLBERG gräver i samtiden och petar i sår som gör ont. I pjäser för både barn och vuxna undersöker han människors livsvillkor och uppehåller sig gärna, likt en nutida Ibsen, vid våra ideal och förmågan att leva upp till dem.

EMMA BROSTRÖM skriver pjäser om en nutid som sätter relationer och lojaliteter på prov. Hon får Svenska Ibsensällskapets dramatikerpris 2018 för sin rika produktion för barn och vuxna. Med samhället som bakgrund gestaltar hon dramatiken i konkreta vardagssituationer. I ”En är ilsken, en är rädd, en gör allt för att bli sedd” blir tvättstugan katalysator, medan ”Verklighetstrilogin”skildrar unga människors sökande efter en egen identitet, med ökat tryck från sociala medier och digital teknik. Sorg, saknad och längtan är återkommande teman, men hos Emma Broström öppnar fantasi och humor utvägar även i de mörkaste stunderna.

ANDERS DUUS får Svenska Ibsensällskapets dramatikerpris 2017 för hela sin dramatikergärning på ett 40-tal pjäser för barn, ungdomar och vuxna men särskilt för debattpjäsen ”Dagbrott” som beskriver samhällsskadliga konsekvenser via den aktuella utförsäljningen av svensk gruvdrift. Duus skriver med lätt hand men indignationen är äkta. ”Dagbrott” är en utmärkt balansgång mellan diskussionsdrama och distanserad komedi som genomlyser, inte bara miljöaspekter, utan också hur det är att vara del i en samisk minoritet. En pjäs som i Ibsens anda tar ställning till samhälleliga skeenden och hur dessa får konsekvenser för vanliga människor.

PAULA STENSTRÖM ÖHMAN får Svenska Ibsensällskapets dramatikerpris 2016 för en dramatik som rakryggat och osentimentalt går nära verkligheten. Roller porträtteras som beroende av strukturer och enskilda öden gestaltas konkret i komplexa pjäsbyggen. Med brännbar och angelägen tematik i pjäser som People respect me now och Materia – Jag är inte Linda Lovelace, för Paula Stenström Öhman in en ny ton och pekar ut en ny estetisk riktning som samtidigt ansluter teatern till en ursprunglig ibsensk vilja att undersöka relationen mellan individer, grupper och samhällsbyggen.

KLAS ABRAHAMSSON tilldelas Svenska Ibsensällskapets dramatikerpris för sin förmåga att exakt och komiskt beskriva politiska underströmmar: svenska landskap, där en Ingvar Kamprad blir en metafor för en entreprenörsanda utan moral, eller där en medelklass luftar sina dolda rasism. Han genomskådar med musikalisk humor samtiden och dess värderingar. Han pekar modigt och behövligt på fascismen runt om oss alla med en kongenialt drastisk dramatisk begåvning.

GERTRUD LARSSON lyfter begreppet ”Ibsens anda” in på vår tids scener. Livslögner och folkefiender kan iakttas i hennes rappa, roliga och förfärande pjäser där hon utan prut ställer problem under debatt. Med journalistiska arbetsmetoder, satirisk schvung, känsla för maktutövandets absurdism och ett fritänkande genusperspektiv skapar hon engagerad och engagerande dramatik utan att reducera sina verk till en agenda.

I RASMUS LINDBERGS dramatik möter vi vardagens hjältar i snabb dialog och med direkt publikkontakt. Tidsplanen löper oftast amok och låter det förflutna tvinnas med nuet i musikaliska och lekfulla intriger. I Henrik Ibsens anda vidgas också frågeställningarna till att handla om samhället och individen: ansvaret, solidariteten och kärleken mellan människorna

CHRISTINA OUZOUNIDIS Så som Henrik Ibsen bröt mot sin tids överenskommelser och förljugenhet bryter Christina Ouzounidis mot vår tids maktbruk genom att undersöka språket. Liksom Ibsen står hon mitt i samtidens idédiskussion och uppdaterar teatern intellektuellt. Hennes pjäser bryter också mot en traditionell dramaturgis ramar och tvingar teatern att återuppfinna gestaltningar för ett annat slags berättande där omtagning, anakroni och parallellitet blir förnyade dramatiska kraftfält.

JONAS HASSEN KHEMIRI är ett unikat, en kvillrande ensamseglare i svensk teaters blodomlopp. Med sin ljusgenomströmmade, men också fläckvis hemligstämplade, språkliga utbrytarkonst, de subtila politiska attackvågor som sköljer genom hans dramatik och den obrutna diamantryggraden genom den mänskliga tillvarons ohejdbara sorger och tillkortakommanden, är han en röst som med säkerhet skulle ha fått Henrik Ibsen att stanna mitt i steget och hålla andan.

MARTINA MONTELIUS Den beroendeframkallande familjen, språket som verktyg och äventyr: Martina Montelius arbetar i Ibsens anda när hon med absurdism, humor och humanism skildrar hur nutidsmänniskan överlever vardagen. Med dramatik både för vuxna och barn står Martina Montelius för bredd och genre-överklivningar kombinerade med taggig skärpa; hennes växelbruk med dramatiseringar och regiarbeten ger näring åt den egna, leklystet spelbara dramatiken.

LUCAS SVENSSON är en ung dramatiker och ändå veteran. Hans redan långa verklista uppvisar stor genrebredd förenad med en alldeles egen ton och språklig energi. Medan Lucas Svensson skriver sig igenom 1900-talet fram till sin egen tid synar han skarpsinnigt olika epokers anda, yta, krav och förhoppningar. Från barnkammaren hemma hos Thomas Mann till kulturlivets depressioner runt bokmässan i Göteborg; från barnens perspektiv på sina föräldrar till de vuxnas syn på sina egna drömmar uppdaterar Lucas Svensson Ibsens anda på nytt och igen.

SOFIA FREDÉN tilldelas Svenska Ibsensällskapets dramatikerpris för att hon ur ungt perspektiv belyser moraliska och samhälleliga dilemman med språklig sparsamhet, humor, värme och fyndiga repliker. I Ibsens anda skriver hon pjäser om vår tids Eyolfbarn, som drabbas eller offras av de vuxnas alltför bräckliga respekt för individen.

I Henrik Ibsens anda sätter MATTIAS ANDERSSON problem under debatt. Men utanför förorterna, sjukhusen och hemtjänsten ligger alltid havet; en poetisk zon skimrar stilla runt människorna. Samtiden skildras ibsenskt ur individens perspektiv med en uppfordrande diskussion om ansvar och civilisation.